Jag läste nyligen ett inlägg som sade ”Under dessa Pride-tider undrar jag ibland hur många HBTQ+-personer har försökt leva öppet i de länder som vill utplåna Israel?”
Utan mer kontext kan det såklart tolkas som en genuin undran och låter kanske harmlöst, men det är ett bra exempel på ett mönster som blivit allt vanligare; retoriska frågor som antyder att kritik mot Israel är oförenlig med att vara HBTQ+. Det är ett tröttsamt debattfenomen känt som whataboutism.
För dig som missat termen: whataboutism är när någon, istället för att diskutera ett konkret problem, avleder uppmärksamheten genom att peka på något annat, ofta irrelevant men känslomässigt laddat. Det är en retorisk rökridå som gör det möjligt att slippa ta ansvar för det som faktiskt diskuteras.
Exemplet ovan är ett skolboksexempel: om du är queer och kritisk till Israels agerande, då borde du kanske fundera på hur det är att leva som gay i till exempel Gaza. Som om det ena automatiskt förtar det andra. Som om kritik mot en stat är omöjlig om det samtidigt finns värre förtryck i världen. Som om man inte kan vara emot både Hamas och Netanyahus regering. (Spoiler: det går utmärkt.)
Typisk whataboutism-logik kan se ut så här:
“Du tycker vi ska sluta flyga? Har du tänkt på att Kina släpper ut mer än hela Europa?”
(Så då är det alltså okej att elda fossilt tills Peking byter kurs?)
“Du vill ha elbilar? Vet du hur kobolt till batterierna bryts i Kongo?”
(Ja. Vet du hur olja utvinns i Nigerdeltat?)
“Du vill ta emot fler flyktingar? Har du sett hur många hemlösa vi redan har här?”
(Så vi löser inga problem om vi inte kan lösa alla samtidigt?)
“Du är emot att vi säljer vapen? Vad gör vi med jobben i försvarsindustrin då?”
(Är det verkligen det enda eller bästa argumentet för att sälja vapen?)”
Men varför används det då? Jo:
- Det framställer motparten som en hycklare.
- Det ger moraliskt frikort från att diskutera det aktuella problemet.
- Det skapar förvirring och försvårar en konstruktiv diskussion.
- Det ger en känsla av kontroll: man får sista ordet, utan att egentligen ha sagt något.
Jag är så trött på det.
Jag är trött på att kritik mot ett lands dåliga människorättssituation avfärdas med ”Men vad sägs om landet X då? De har ju ännu större problem.”
Jag är trött på att människor som står upp för HBTQ-rättigheter i ett västerländskt samhälle anklagas för att indirekt stödja muslimska regimers homofobi, bara för att de också uttryckt kritik mot Israels politik.
Det går att vara för mänskliga rättigheter. Punkt.
Det går att vara emot religiös fundamentalism. Punkt.
Det går att vara för Pride. Punkt.
Det går att vara emot Hamas. Punkt.
Det går att vara kritisk till Israels regering. Punkt.
Det går att tänka mer än en tanke åt gången. Och kanske är det där skon klämmer för många; det är lättare att kasta skuggor än att hålla två sanningar i huvudet samtidigt. Det går att ha principer utan att vara perfekt. Det går att stå upp för rättvisa även om du inte lyckas göra det överallt samtidigt. Det är inte hyckleri. Det är mänsklighet.
Whataboutism är inte logik. Det är ett intellektuellt flyktbeteende. Vad kan man göra åt det? Nästa gång du ser det, våga peka ut det.
