Årsskiftet är ju ofta en tid för betraktelser. Detta år har inneburit mycket tillbakablickar för mig, jag har reflekterat mycket över mitt liv som det varit men också över framtiden. Vad lämnar vi egentligen efter oss? En dag kommer vi inte finnas mer. Har man barn, kanske flera generationer, så kommer de förhoppningsvis leva kvar längre än du själv, och minnas vem du var. Men även om du lever länge och du har barnbarnsbarn som hinner få starka minnen av dig så är även de borta om ungefär hundra år. Och de har ändå bara sett en del av dig; våra vänner ser andra delar av oss än våra barn, och våra vänner ser andra delar av oss än våra kärlekspartners.
De flesta som kan sägas verkligen veta vem du är kommer sannolikt gå bort ungefär samtidigt som du, några decennier hit eller dit. Så gott som allt det du håller kärt, dina barndoms smultronställen, breven från en kärlek, verandan du byggde själv, teckningen du var stolt över. Ditt minne av din första förälskelse som du aldrig berättade om för någon. Dina föräldrars fotoalbum som du ärvde, din mormors vigselring. Ingen annan kommer se det med samma ögon som du gjorde. Ingen kommer förstå exakt vad de betydde för dig, veta vad det innebar att gå i dina skor.
Det är både sorgligt och befriande. Jaget skriker att det vill bli ihågkommet. Allt det där är ju JAG, JAG vill inte försvinna! Men ge det tid så kommer i princip alla att glömmas bort inom en livstid. Även om det är möjligt så är det inte enkelt att komma runt det faktumet.
Samtidigt skänker det mig ro. Varför ska jag bry mig om vad andra tycker och tänker? Så länge jag lever så jag är lycklig så spelar det väl ingen roll vad andra säger, om det ändå glöms bort?
Och vill jag lämna ett eftermäle så kan jag ju försöka vara en god människa. Göra bra saker. Ställ upp för medmänniskor som behöver en hjälpande hand, en axel att gråta ut mot. Det lämnar ringar på vattnet. Om hundra år minns förmodligen ingen att du gjorde det men du kan i alla fall leva med kunskapen om att du gjorde världen till en bättre plats, och förhoppningsvis, genom att föregå med gott exempel, inspirerade andra som i sin tur fortsätter göra världen bättre. Vi kan så frön.
Vi kan vara bra vänner. Vi kan tycka om oss själva mer, inte lägga energi på att tycka vi inte duger.
Kanske ingen sörjer när din barndoms gömställen rivs, när dina skolböcker slängs, men om du försökt vara en bra människa, om du har fått en enda människa i din närhet att må bättre, om du kanske har inspirerat någon att våga stå för sin åsikt genom att själv våga vara dig själv, eller vågat säga ifrån, så är det värt ganska mycket i min bok. Det finns få sätt att verkligen bli hågkommen i det långa loppet, men det finns många sätt att lämna avtryck.
Lev livet till fullo.